Jag börjar alltmer se jorden som ett paradis. En grönskande plats av ro och skönhet och överflöd. Ett paradis som vi människor helt eller delvis väljer att kliva ut ur. Varför gör vi det?

En del av oss är födda och uppvuxna så långt ifrån paradiset att vi knappt tror att det finns – vi lever i betonghus som inte andas, tar på oss skor som knappt andas, går ut på asfalt som inte andas, kan inte se horisonten på grund av alla höga och tajta byggnader, känner inte tystnad ty det är alltid ljud, teknik- och trafikbrus eller en brummande motorväg i bakgrunden, har avgaser eller andra luftföroreningar i våra näsor, äter besprutad eller konstgjord mat långt ifrån jordens råvaror, täcker in oss i kläder, gömmer oss bakom skärmar, går till skolor där vi inte får välja själva vad vi vill lära oss, till jobb där vår fulla potential och själ får sitta i farstun och vänta etc etc etc.

Puff så går jag ut i “naturen”, som är mitt egentliga hem (som jag delar med alla andra) och så är allt det andra bortblåst. Jag ser träden vaja, vindens magiska dans genom löven, hör fåglarna sjunga, utan mikrofoner och uppehållstillstånd. Jag ser myriaden av myror och andra kryp som alla bidrar till att hålla skogens enorma mångfald igång, helt utan direktiv och regeringar. Jag ser lugnet i hur naturens mångfald och mosaik utvecklas och utforskar sig själv, i magisk lugn takt – där ett träd som får växa fritt i egen takt blir den ståtligaste furan någonsin. Solen strålar ner på allt och skänker värme och energi så att all idé om prestation smälter bort i dess stilla frid. Galet att förändringen är så stor, så fort skiftar jag dimension!

Ty när vi stänger in oss i städer, strävar på jobb vi mer eller mindre gillar, tvingar barnen i skolan att umgås med folk de själva inte har valt och vara inomhus dagens ljusaste timmar, då är paradiset långt borta. Paradiset, den fruktbara gröna jord som ger oss allt, och då menar jag ALLT, som vi behöver. Denna dator som jag nu skriver på kommer från jorden – Made by earth borde, kunde det egentligen stå på undersidan av den! Skillnaden är att jorden inte har ett behov av identitet och ego, gränser och epitet, beteckningar och copyright. Jorden är The producer of all, full stop. A silent provider, en tyst livgivare som ger till alla. Och som vi kan våldta, våldföra oss på. Ta mer än vad vi behöver, ta när det inte passar sig. Ta så att det blir hål i marken, arter försvinner, vattendrag förorenas och den livskälla som vi så gärna drack ur, är då förorenad. Hmm, hur blev det så här?

Så när jag ligger där på gräset utanför “mitt” hus eller i skogsgläntan, är det som att jag gläntar på en dörr. En dörr till hur det var förr kanske? Fåglarna kvittrar, solen glittrar och dagisbarnen fnittrar. Hur det var när vi förstod att ära vår tid på jorden, att njuta av det och inte förskjuta oss själva eller något annat liv.

Ärligt, jorden i sig är ett paradis: ger oss allt vi behöver. Varför chillar vi då inte alla i paradiset? När maten ju räcker till åt alla. Varför stänger vi in oss i städer, stressar i utbildningssystem och på jobb som inte tar oss till vår fulla potential utan istället gör oss modstulna, ledsna, deprimerade och sjuka. Vart är det vi har bråttom? Livets slutdestination är ju döden – varför då inte njuta av hela resan?

Det har varit en lång resa för mitt ego av prestation att låta själen säga detta. Jag som ju har tre examen från universitetet “borde ju” göra något “vettigt” för världen. Ja jag skulle vilja ändra på hela skolsystemet så ungas hälsa, harmoni och potential sätts i fokus. Men ensam kan jag inte göra det. Och till alla vuxna som jagar klockan vill jag bjuda in dem att vila en stund i en gyllene lund med mig. Och leka, kärleka igen. Hitta in bortom alla krav och se det hav som finns där innanför. Den magiska plats där vi inte stör utan tillför något till världen. Eldhärden där vi ser lågorna brinna och illusionerna försvinna. Där vi ser att vi brinner starkare tillsammans, smälter samman. Den världen vill jag bjuda in oss i. Där vi ser att vi är mer än 1. Så 1 + 1 är 3 eller 5.

Den världen är magisk. Ty där finns ingen stress. När vi kan släppa tanken på att uppnå något, och istället se att det finns något att uppgå i, då börjar riktigt stora grejer ske. Att nuet är allt vi har, allt vi är. Att framtid och förflutet är ord för att beskriva minnen, farhågor och drömmar. Men att NU är allt vi någonsin har haft och kommer ha.

Då landar jag på gräset igen, under solens strålar, och ser en magisk prakt i “naturen” som jag aldrig sett förut. Jag börjar mer och mer inse att jag är naturen. Jag har mer gemensamt med granen eller fjärilen vid min altan, än med min mobiltelefon som jag ständigt har i handen.

Och igår, när jag är på väg till återvinningen, ser jag en vacker syren och tänker: Åh det kanske är årets sista syren! Den vill jag plocka hem med mig! Men eftersom jag inte skyndar och klivit in i idén att jag är separat från naturen och kan göra lite vad jag vill med den (eftersom jag KAN göra det), utan går med lugna steg och en känsla av paradiset, så när min hand sträcker sig ut för att plocka syrenen, händer något. Jag inser att jag tänker ta något utan att fråga om lov. Så jag frågar syrenen lite modstulet om jag får ta en kvist. Den svarar inte. Eller jo, det gör den. Jag drar i tre kvistar och ingen av dem vill gå av. Och eftersom jag går med en känsla av paradiset inom mig, känner jag hur syrenen är levande, precis som jag och att vi är i samklang. Och jag släpper – kvisten och idén. Jag minns syrenen jag plockade för några dagar sedan som bara var fin en dygn hemma, sedan vissnade den. Och jag inser som med så mycket i livet, att saker är bäst när de får blomma i sitt eget naturliga rum, men när vi vill äga det och styra det, då vissnar det. Så jag stoppar in näsan i syrenen en stund, suger in doften, och går sedan vidare. Glad över att ha helgat det paradis jag får vara en del i.

Och jag önskar att alla människor får uppleva detta: det enorma överflöd av skönhet som naturen bjuder, känna hur den sjuder av organiskt organiserat liv. Och att vi slutade jaga materiellt överflöd (vilket är ägandefrosseri, stress, pengajakt och statushierarkier och enorm miljöförstöring). Om vi kunde sätta en ära i att behålla prylar länge, istället för att se det som coolt att köpa nytt, att det vore coolt att äga lite istället för mycket, att vi såg att vi har glädjen och kärleken inom och mellan oss människor. Att mänskliga tjänster glädjer oss ofta mer än prylar, t ex en massage, en konsert, en djupt samtal. Att vi inte behöver döda djur eller andra levande organismer för att vi ska ha en stunds njutning. Ty längst därinne vet vi vad som är hållbart. Och om vi stämplade ut ur pengajakten kunde alla chilla mer i naturen och njuta av livet. På riktigt. I lugn och harmoni. Sitta vid en solnedgång och spela musik, sjunga i sjöar, ha picknick på ängar, sova under träd, leka i skogen, dansa på berg, meditera i öknen. Vi är oändligt mycket mer frihet, glädje, kärlek och ljus än vi ser då vi är instängda i hus, i staden, i jäkten. Först när vi står barfota på jorden, med solen som värmer våra kroppar, tror jag att vi anar att hela “samhället” finns inom oss. Ty “samhälle” är ett ord, och vi skapar det vi säger och tänker. Och hur vi handlar. Vi är alla ordmagiker. Och paradiset väntar på oss.

Mitt mål är att återskapa paradiset på jorden. Vad är ditt?

Kanske du vill göra mig sällskap i en grön lund en stund?

Skrivet 5 juni 2018 – dagen innan nationaldagen i Sverige