Jag är ett nyfiket gränsbarn, född en vårdag 1982 av en svensk pappa och finlandssvensk mamma. 80-talet tillbringade jag i Stockholm, 90-talet i Åbo och mesta av 00-talet i Göteborg samt utomlands. Fast väldigt mycket tid på Östersjöns hav och diverse tåg också. Sedan jag var sju år har jag växlat mellan rikssvenska och finlandssvenska för att ha två hemländer, när jag bodde i Frankrike använde jag mitt andra förnamn eftersom rut inte funkar där. Jag har alltid känt mig som en kameleont. Senaste året har jag bott i mitt tredje nordiska land, Danmark, och försöker äntligen landa i mitt eget tempel, min kropp.

Hos Skatteverket heter jag Ruth Aniansson, men inom mig bor en flicka som undrar mycket om världen och alla galenskaper vi hittar på, så i hyllning till henne är jag Ruth Alice på scen.

Jag har studerat journalistik, europakunskap, historia, retorik och språk – i flera länder. Jag har jobbat på TV, tidningar och radio, samt med utbildning, service och internationella ungdomsfrågor. Jag skriver texter för scen sedan flera år, dikter och monologer, som jag uppträder själv med. Jag har hållit mycket föredrag och presentationer i mitt liv: i klassrum, internationella ungdomskonferenser, på World Economic Forum för ministrar, Pecha Kucha med mera. Jag har hållit på med dans och teater i flera europeiska länder i workshopar och läger. Skriver på programförslag för radio och TV och andra galna saker; initiativtagare till projektet Offäntligen Rum som väntar på att förverkligas. Var slutfinalist för Lyssnarnas Sommarprat i P1 2007.

Jag är uppvuxen i Sverige och Finland och lärde mig tidigt ordens och uttryckens betydelse. Jag är intresserad av hälsa, utbildning och miljö eftersom de avgör våra liv och möjligheter. Jag brinner för ett hälsosamt, kreativt och öppet samhälle och tror på deltagardemokrati i olika former.  Tränar mitt eget sinne och kropp ihop i vipassanameditation – ett logiskt, enkelt verktyg för att hantera medvetandet och livet. Mitt stora intresse är människans potential – vad är vi förmögna till, om vi verkligen lägger manken till? En relevant fråga i dagens samhälle med många utmaningar.

Mitt huvudintresse därefter är kommunikation – vad och hur vi förmedlar och kan förmedla olika saker. Hela samhället är egentligen uppbyggt på kommunikation mellan människor, vad vill vi och hur? Kultur är ett område som ständigt utforskar detta.  Jag insåg tidigt att vilka ord vi använder och hur vi uttrycker saker är jätteviktigt. Som sjuåring började jag spela roller i den nationalistiska teatern; då lärde jag mig finlandssvenska vid sidan av rikssvenska för att passa in i båda mina hemländer. På den vägen är det. Jag insåg att det som är en social sanning på ena sidan vattnet inte är det på andra. Och folk använde ord olika (örfilar, slickepinnar, mutta, klubbor, övergångsställen och skyddsvägar).

Sedan dess har jag vridit och vänt på ord. Ord är konstruktioner, de är mänskliga skapelser för att försöka beskriva och förhålla sig till verkligheten. Jag tror att vi skapar vår mentala värld till stor del med ord. Alla tankar består av ord och ju fler ord och mentala bilder vi får av omgivningen, desto fler tankar kan vi tänka. Detta kan vara positivt men också negativt, om omgivningen sår ord förknippade med negativa känslor i oss.

Eftersom vi lever hela våra liv i våra medvetanden, spelar verktygen för vår mentala värld stor roll. Hur vi använder ord är alltså av största vikt. Jag försöker ha en respektlös kärlek till orden, bryta upp och leka med dem och inte köpa alla mentala sanningar andra omkring mig. Alla ord är skapade av människor, då kan var och en av oss också skapa ord och föreställningar och välja vad vi tror på. Jag tror att ta orden i sin makt är en del av att ta makten över oss själva och våra medvetanden, vilket är det enda vi kan ha makt över.

Tittar man nära på orden blir livet också komiskt. De är skapelser av människor som är skapelser av livet. Hur skulle en konstruktion av en konstruktion kunna beskriva hela livet? Alla vet vi att vissa saker inte kan kläs i ord. Och alla ord är sociala begränsningar – en blomma finns även om någon inte fattar förrän vi säger kukka, fleur eller flower – och föremål för tolkning. Missförstånden och krigen på grund av ord är många och i mycket ofta onödiga tror jag – de flesta människor vill väl även om de har olika sätt att uttrycka det på: alltså de mentala världarna har olika färg. Även om innehållet är detsamma. Vi föds alla lika, utan ord, men med ett universellt kommunikationsmedel.

Därför är ordlös kommunikation mitt andra stora intresse. Röstens och kroppens form och uttryck är en enorm del av vår förmedling också. Få tar människor bara på orden. Vi tar alla människor på kroppen så att säga, eftersom vi har spegelneuroner som ständigt är aktiva.  Alla har vi någon gång kommunicerat med en bebis och skådespeleri handlar helt om att bemästra den ordlösa kommunikationen – orden är ju redan givna. Alla smsens    och skriftens ? ! … visar också att orden är otillräckliga för oss.

Idag håller jag workshops, kurser och föredrag om kroppsspråk och icke-verbal kommunikation. Det är lätt att ljuga med ord men kroppen är svårare, den berättar om vårt känslomässiga bagage och tillstånd. Att lära känna sin kropp är således att lära känna sig själv. Det ger en möjlighet att lösa upp spänningar, bli varse komplex och sakta få den kommunikation utåt man vill ha.

Det är mitt eget mål – att utforska ordens, kroppens och uttryckets möjligheter – i scenkonst och i livet.

Låter något av detta intressant för dig kan du surfa runt här eller kontakta mig.