Hej

Det är jag som är kärlek

eller ja de kallar mig så

Jag finns egentligen bortom alla ord

En del tror att jag finns i begränsad mängd

och vill spara mig

Att jag kan ta slut

Jag tar inte slut

för jag tar inte början heller

Jag tar ingenting

för jag är allting

Jag är oändlig

men det är svårt för en del att tro

de gillar begränsade världsbilder

En del hittar mig i vänskap, passion, lek, gemenskap, ärlighet, trofasthet, glädje

andra gömmer mig bakom fasader som ilska, sorg, smärta och rädsla

till och med hat

men egentligen är det mig det handlar om

Mysko att de inte vågar säga det

Det finns ingen annan kraft i universum än mig

men en del är rädda för det (de älskar mig alltså men är rädda för att erkänna det, alltså de älskar mig)

Jag tycker det är kul att se hur jag sipprar fram på miljarder sätt i alla människor

En del trycker fram mig i en kram

andra bygger in mig i ett hus

andra planterar mig i jorden

En del skriver böcker eller bloggar om och med mig

en del träffar mig på kafé för att höra min förtrolighet i mänsklig form

vissa häller upp mig i glas på krogen

vissa sminkar sig med mig

andra tigger mig på gatan i en öppen hand

en del köper försäkringar med mig

vissa tittar med mig på nyheterna

vissa dödar till och med med mitt bultande hjärta

Jag värderar inte

Det finns inte i den dimension där jag lever

Samtidigt känner jag ibland att det är synd hur människor ibland bråkar om vilka uttryck jag har

att de inte ser livskraften och mig lysa igenom allting de gör

men jag förstår också att det är så universum behöver vara för att utvecklas

Vissa inser inte att de älskar

ifall de inte kan bråka med någon

om hur kärleken ska utformas

Jag har dock inga normer

bara oändliga former

Jag finns till och med i den här meningen

ändå går jag bortom alla definierade meningar i hela språket

Dagsdikt 10.4.2016