Människa på prov

Jag är människa på prov. Det är första gången jag är här. Första gången jag är människa. Jag är den första versionen av just mig.

Och det är alltså inte så att jag är en prototyp som har provproducerats och planerats och nu ska testas och mätas och utvärderas. Som om jag konstateras ha få defekter kommer att bli satt i produktion så att mina föräldrar får massor att göra och sen när sängkammaren inte längre räcker till som produktionslokal, kommer att börja massproduceras, ute på löpande band. Bli börsnoterad, säkerhetsstämplad och kvalitetsgaranterad. Och sedan bli outsourcad, först till Polen och sen till Kina, och börja göras i flera olika färger, med flera olika språk.

Nej.

Jag är människa på prov. Det är första gången jag är här, första gången jag är människa. Och jag vet inte riktigt hur man gör. Jag kan inte lova att jag kommer att lyckas.

Jag har letat i heliga böcker och på andra ställen efter något slags manus för vad man bör, eller manual för hur man gör, men jag hittar bara installationsmoduler för andra saker. En riktig handbok för hur man ska vara människa finns visst inte riktigt.

Så jag kliver liksom upp på livets scen utan att känna till min roll. Försöker göra det så gott jag kan. Improviserar. Jag har lärt mig gå på prov. Jag har fallit på prov, slagit mig på prov och stigit upp igen på prov. Jag har lärt mig cykla, simma, läsa och skriva på prov. Jag har lärt mig att skriva prov och fira, dansa, arbeta och bära masker på prov. Jag håller på att lära mig älska och sätta gränser. Ibland går det bättre, ibland sämre. Jag har sårat folk, skrikit och bett om förlåtelse, på prov.

Ibland tänker jag att jag kanske inte alls passar som människa. Jag kanske borde blivit lejon, myra, grässtrå eller en enslig tall istället. Men nu blev det såhär, den här gången och jag försöker spela min roll med självförtroende. Som på fester:

Vill du dansa? Ajnej. Vad jag sysslar med? Ja, lite av varje..

Jag har inte ännu förstått det här med att fester, i alla fall i Sverige, ofta är informella anställningsintervjuer. Men nu går jag för säkerhets skull alltid omkring med ett CV i bakfickan. Ja, jag har sett att andra gör det.

Ja, jag tittar lite på hur andra gör, sneglar liksom. Det är alltså inte så att jag vill fuska. Nej, det skulle aldrig falla mig in, det får ni inte tro. Men jag tittar lite, för att få lite idéer för hur man kan göra. Och jag tror nog att alla gör det. Lite, faktiskt.

Och jag beundrar på avstånd alla dessa människor som lyckas vara så målmedvetna. Kanske har de fått någon vip-handbok tänker jag då. En handbok som gick ur produktion innan jag föddes. Folk som har hittat sitt drömjobb, sin drömpartner, sin drömbostad, sitt drömland, sin drömframtid, sitt drömkakel, sin drömugn, som lyckas hitta harmoni, bli sådär lagom bekräftade. Som helt enkelt är bra på att vara människa. Och jag är jättejättejätteglad för deras skull. För det har jag lärt mig att man ska vara.

Själv så har jag ju två länder, tre städer, fyra utbildningar, fem språk och sex jobb och vet ändå inte vad jag ska göra med allt. Jag har hört att det är bra att vara allmänbildad, nu är jag allmänutbildad. Men det enda jag egentligen försöker är ju att vara människa.

Och jag försöker hantera det här att man både ska ge sig själv utrymme och andra, att både tänka på dem och mig. Att balansera det sådär. Stå på mig själv, men inte på andra. Så att jag både kan bli lite omtyckt och lite självförverkligad. Men det är inte alltid så lätt, att vara speciell men inte för knäpp. Jag är ingen perfekt vän, dotter, arbetstagare, student, rumskamrat, syster, kollega, hyresgäst eller medresenär.

Men det är ju stolen som du sitter på, glaset du dricker ur och gummit i mina skor. De har provproducerats, ändrats, säkerhetstestats och kvalitetsgaranterats länge innan de nådde dig. Din säng där hemma nådde antagligen perfektion i sovlaboratorier långt innan du ens blev sömnig. Perfekta material, perfekta funktioner, perfekta målgruppsanalyser.

All den komfort, trygghet, garanti, fulländning, skönhet, genomtänkt skapelse som det skänker oss. För hur vore det att kliva in i ett helt nyinrett design eller IKEA-hem, om inte alldeles, alldeles hemskt. För vad händer när en icke-perfekt varelse möter någonting perfekt? Och vad händer då med den icke-perfekta varelsens självkänsla?

Det finns få tillfällen då jag känner mig så beklämd, smutsig, klumpig, ful och illa till mods som när jag möter en omgivning där ingenting längre är på prov, utan kvalitetstestat och målgruppsanpassat långt mer än jag någonsin kommer bli. Nej, jag trivs bäst på platser med lite skavanker, plankor som sitter löst.

Så bli inte arg på stolen du sitter på om den går sönder under dig ikväll. Den är bara lite mer som du.

Skriven 2008

Leave A Comment