Ibland tvivlar jag liksom andra på om jag faktiskt kan älska

Om jag har kärlek inom mig

Det är en konstig tanke

Hur skulle vi kunna vara något annat än kärlek?

Hur skulle vi kunna identifiera ilska som ilska, rädsla som rädsla eller sorg som sorg, ifall vi var det?

Det skulle vi inte kunna

Vi kan bara känna igen andra känslor eftersom vi i grunden är kärlek

Vi är acceptans och glädje

Om jag var rädsla eller förvirring skulle jag inte identifiera det som rädsla

Då skulle jag le och säga att rädsla är vad jag är

Men det gör jag inte

Jag darrar och gråter

Ibland fastnar jag i rädslan eller ilskan och då känner jag paralyseringen

men jag vet också att jag är större än så

Jag är medvetandet som kan identifiera rädslan som rädsla och irritation som irritation

och när jag lyckas göra det

kliva tillbaka och se vad som utspelas på min inre teaterscen

då vet jag att jag är mer än spektaklet

Jag är teaterscenen som omfamnar, älskar och accepterar alla känslor som kommer infarande hos mig

kärlek är mitt största namn

och lever inte bara i mig

Det genomsyrar alla människor

även de stunder då de styrs av rädsla, ilska, sorg eller andra emotioner

Ingen varelse skulle kunna vandra på jorden ifall de inte var genomsyrade av kärlek

kärlek är livskraft

lusten att leva, att se, att känna

att utforska och möta världen

inom och utanför sig själv

Visst har många av oss byggt spärrar

för att skydda oss

men kärleken går igenom dem alla

Därför överlever vi de konstigaste saker

för kärleken pumpar i våra vener

Kärleken bär oss

Kärleken är oss

Vi är kärlek

och kärlek går bortom alla ord vi har hittat på

därför slutar denna text nu

Kvällsdikt 21.3.2016