Staden är en kuliss, en stor kuliss.

En konstgjord värld där vi har täckt över marken

och dolt horisonten med höga byggnader.

Träden och växterna planterar vi

på just de ställen där de passar

i vårt skådespel.

Staden kan också vara kul, en kulis!

En kulis där vi kan kliva in i olika roller,

klä upp oss och spela en annan, samspela.

En chans att slippa bekanta ramar,

att vara vanorna otrogna.

Att kliva ut ur våra ramar

för i stan vi är ramlös-aah!

Blubb

Det bubblar i oss av idéer

när vi möter alla mänskliga uttryck och intryck.

Ibland blir det värsta avtrycken.

Då och då för mycket:

påtryck.

Stopp!

Det där vill jag inte se!

Inte i mitt kvarter, inte i min stad, inte i mitt ögonfång!

Mångfalden blir för mycket.

För det är lätt att tappa bort sig i stan.

Det finns gatskyltar

men när hjärtat vill ströva fritt är det svårt på inrutade gator

och man hamnar lätt i en återvändsgränd.

Ta några steg tillbaka, ut till en annan verklighet.

Het.

Det är den ibland.

Asfalten.

Har ni tänkt på att det ibland är 5 grader varmare inne i en stad än utanför?

Den lagrar så mycket energi.

Vi håller värmen här och släpper inte ut den.

Ibland blir det så mycket att det exploderar.

Det brinner i gathörnet nu

i papperskorgen

i bröstkorgen

i ankbröstet

som flamberas i det dyra köket.

Det brinner i framsätet

i baksätet

och i huvudsätet.

Det brinner i staden,

Olika lågor hettar till.

Staden.

Ibland vill jag bryta upp gatstenen

för att känna marken och den våta myllan därunder!

Och ibland vill jag lägga ny gatsten på nya ställen, men helt andra färger.

Varför finns det inte en regnbåge i varje kvarter?

Varför klär vi inte staden i alla jordens färger

– varför skapar vi oss inte världens vackraste kuliss?

Varför klär vi oss i svart när vi längtar efter skönheten?

Varför går vi inte klädda i regnbågens färger?

För det är ofta mulet i stan

och då vore det väl skönt med en regnbåge i gathörnet?

Staden, en kuliss, en kulis – om vi vill.

Februari 2014