Hon såg ut som om faror lurade runt hörnet. Hennes ansikte bar svaga rynkor av oro och stress och på hakan hade hon börjat få några gråvita hårstrån.

Den som tittade nära såg vem det var som jagade henne: rädslan, frustrationen, avskyn och ilskan. Det var dem hon var rädd för och försökte springa ifrån.

Men de fanns inom henne, som gerillasoldater som närsomhelst kunde dyka upp och ta hennes medvetande som gisslan. Då blev hon helt paralyserad och fången, kunde inte göra någonting. Bara vänta på att de skulle släppa henne fri.

De kom in i hennes medvetande – först och störst var alltid Rädslan – och slog sig ner och började äta på hennes självförtroende och självkänsla. Hon hade aldrig riktigt förstått skillnaden mellan självförtroende och självkänsla, men hon kände att hon behövde båda för att våga göra saker och våga känna att hon dög precis som hon var, även de dagar då hon bara låg i sängen och snörvlade. Eller gick i skogen utan mål.

Efter att ha suttit där på stolen, som rädslans gisslan, många gånger och långa timmar, hade hon insett att hon kunde gå med eller mot rädslans snack. Hon kunde lyssna på allt som rädslan sa, såsom hon lyssnade på dem som kände henne och brydde sig om henne. Eller så kunde hon börja se att det var en gisslantagare, att det egentligen inte var henne.

Hon tyckte inte om rädslans röst, hade aldrig gjort det. Var det då så svårt att förstå att den inte var hennes naturliga? Att den kommit som gäst till hennes medvetande en gång när hon kanske måste överleva. Eller att någon annan talat med rädslans röst omkring henne och då hade den tagit tillfället I akt och slagit fäste i henne med? Och nu satt den där, en inneboende i källaren och tyckte att hon skulle bjuda den på frukost på sängen.

Alice började smida en plan. Farmor hade sagt till henne att när du vågar se något i vitögat då kommer det inte att vara så farligt längre. Allting rämnar då man möter det med kärlek. Så sakta började Alice lyfta huvudet när hon satt på stolen och rädslan sprang omkring (i) henne. Hon fick glimtar av rädslans ansikte och sakta även av rädslans ögon. Så rädda och osäkra de var! Alice brukade tycka att hennes ögon såg skrämda ut men det var ju ingenting i jämförelse med rädslans!

Rädslan blev störd av att Alice tittade på den, sa åt henne att sluta, men Alice fortsatte, lugnt och metodiskt. Hon andades djupt in och kände sitt hjärta och förstod att det hon kände där var starkare än allt som rädslan sa att var sant.

Sakta började Alice få större och större glimtar av rädslans ögon, och för varje gång Alice mötte dem med styrkan från magen och hjärtat, så vågade hon möta blickarna lite längre.

Till slut en dag råkade det sig så att Alice fick möta rädslans ögon rakt framifrån. Och rädslan såg in Alice och Alice i rädslan och när Alice bara stannade där och bara var, då bleknade rädslan, utan att hon ens bad om det. Hon bara var och vågade se den i ögonen och då förstod rädslan att den var sedd, den var upptäckt, att den inte var önskad som gäst längre och att Alice inte skulle föda den igen.

Rädslan bleknade, mer och mer, och så till slut så vände den sig om och gick. Och Alice kunde kliva upp från stolen och fortsätta göra vad hon ville och följa sina drömmar.

Och varje gång en rädsla kom på besök till Alice igen – stor eller liten – så satte sig Alice på stolen igen, men nu mer medvetet. Och iakttog med kärlek rädslan rida sin storm genom henne. Hon andades och lät rädslan fara genom hennes lungor, mage och rumpa. Men hon iakttog den bara lugnt. Och så till slut red rädslan vidare.

Så slutade Alice att vara rädd för rädslan.

Hösten 2013