När sanningen ska fram är den varken mörk eller blå. Ibland går den på tå. Men det är för att den är rädd att gamla sanningar ska äta upp den om de får syn på den. Det är farligt att vara sanning ibland. Det är mycket farligt. Man vet aldrig var man kan hamna, vilka situationer man kan bli indragen i.

Samtidigt går sanningen alltid dit den bjuds in. Alltid. Det finns inga undantag. Sanningen är som ljuset. När mörkret försvinner kommer det obönhörligen. Men eftersom de flesta gillar både ljus och sanning så är de välkomna. Fast inte alltid. Ibland finns det dem som gömmer sig i mörkret och i lögnerna och halvsanningarna och de skräms av sanningen och skyr den. De drar till med fler lögner för att hålla sanningen på avstånd, de barrikaderar tröskeln med falska historier, försöker täppa till alla hål. Men sanningen väntar lugnt. Sanningen har aldrig bråttom för den vet att den har rätt. Bara lögner har bråttom. Dessutom har sanningen en tyst karisma omkring sig som gör att handlingar omkring den stillnar snart. Och sakta, bit för bit, faller lögnerna vid dörren. Och sanningen rullar in, smyger in, kliver in. Plötsligt är den bara där och alla kan andas ut. För när sanningen kommer på besök så är det som att någon som bor i huset plötsligt kommit hem. Underbart. Och sanningen talar inte högt själv, utan genom människorna. Så plötsligt börjar människorna tala fritt och öppet, från sina bröst. De andas ut, de behöver inte tänka på och komma ihåg lögnerna längre! De kan tala från hjärtat.

Ja, när sanningen ska fram är den varken mörk eller blå. Den har alla olika färger som människorna som känner sanningen har. Sanningen kan bäras i alla olika färger. Således är sanningen som regnbågen: den finns där, med alla färger. Men ibland får man gå en bit för att se den.

Skriven november 2013