Jag har funderat.

Och jag har kommit fram till att livet blir mycket lättare att leva om man inte ser en punkt som ett slut.

Utan som en andningspaus. Ett tillfälle att hämta sig. Hämta hem sig.

Börjar man tänka så, blir man inte längre rädd för att sätta punkt. Man vet att något kommer efter det. Kanske något helt annat. Men något kommer i alla fall. Det är en paus för förändring.

Jag är för ändring. Jag tror inte att det alltid måste finnas kvar lite smör i paketet, att man inte får ta det sista, att dagarna alltid måste vara lika långa, 24 timmar, att vännerna och kollegorna ska se likadana ut, att mamma alltid måste leva och att hon aldrig får uppleva nåt jag inte gjort – typ döden.

Jag tror inte heller att samhället alltid måste se likadant ut. Att samma musik måste spelas ur högtalarna, de stora eller små. Eller att samma folk måste styra landet. Att samma paroller måste höras. Jag tror att punkter är tecken för att något nytt kommer.

Och därför gillar jag punktpunktpunkt. Mycket…

Punktpunktpunkt är en inbjudan till fantasin att fabulera framtiden själv.

PUNKT PUNKT PUNKT . . .

Folk verkar vara mindre rädda för … än . Det är konstigt egentligen. Mer av det man är rädd för borde ju skrämma en mer. Men det verkar inte så.

Kanske blir punkterna, när de är flera, så överväldigande att man inte kan hålla stånd, utan dras med. Och hamnar bortom hämningarna, bortom rädslorna och bortom rädslan för slutet, och bara är.

Är. Ett fint ord. De finns de som säger att man inte kan skriva ordet är ensamt bara med en person eller en sak. Att det alltid kräver en fortsättning.

Jag vill sätta punkt efter är. Jag tror att mycket av världens problem beror på alla definitioner efter är : Jag är kvinna (ej man). Jag är vit (ej färgad). Jag är utbildad (ej analfabet). Jag är min (ej din). Jag är svensk (ej från något annat land). Jag är din (ej andras).

Jag är, är mycket mer öppet. Det ger andrum. Precis som punkten. Det ger en tusen punkter som man själv kan kliva på, för att komma det man undersöker lite närmare. Och ens ”prestationshets” försvinner när man inte längre behöver vara ekonom, skådespelare, lärare, städare eller chef i varje stund, utan bara är. Människa ja. Men dock.

Det är dags nu: Punkt.

Skriven 2010